shithappens

Sen jag började jobba har mina samtal till nära och kära mest handlat om just det. Nämligen vad som händer mig och andra på jobbet. För någon dag sedan, närmare bestämt i onsdags när jag jobbade så började jag tänka på kärlek.
Jag vet inte om det var för att savage garden - To the moon and back spelades eller för att känslorna spänt ligger i luften.
Iallafall så när jag satt i kassan var det en tant och en gubbe som var och handlade. Ett sådant sött gammalt par som blev pensionärer för a long time ago.
De småtjafsade i kassan om att han gubben plockade i varorna fel. "du gör fel, mjölken ska vara först" sa hon ungefär. Och han satte igång att försvara sig bäst han kunde. Men sedan i slutändan så bar de ändå en varsin kasse, och trots de arma stegen och vingliga gången pga av åldern höll de ändå varandra i handen. Och vad jag kunde se, hade både ett helnöjt leende i ansiktet.
Ja visst är kärleken skrämmande, men ärligttalat, för ärlig ska man ju vara,
de var tammefan söta ihop.
trots ålder, rynkor och dålig gångstil.

När jag senare kom hem var min syster och hennes pojkvän på besök. Jag hade min kompis med mig också. Jag och min kompis låg ute och solade då min syster gjorde mat. När det var mat och vi alla fyra samlades kring bordet och min systers pojkvän började ta mat utbrast han
"Men vad lös grytan är!"
Min syster kollade med en sur hatblick på honom och man såg på honom hur man blixtsnabbt ångrade sina ord, för att rädda siutationen sa han
"Men på ett bra sett" och log så stort han kunde.
Jag tror både jag och min kompis små skrattade och log till kärleksparets småtjafs.

Så anledningen till detta inlägg var att jag funderat lite. Är kärleken skrämmande för man blir knäpp eller för att den beter sig knäppt? Kort och gott;
gammal som ung, kärleken är underbar att genomskåda!